CU in England

Som de flesta av er kanske vet har jag tagit mitt pick och pack och flyttat från mitt älskade Malung till min nya kärlek, Oxford. Här kryllar det bokstavligen av studenter så man känner sig lätt ganska liten och obetydlig. Klassikern med en fylld matsal där alla har någon att sitta bredvid när du sitter ensam har plötsligt blivit verklighet. Magen knyter sig och ryggen blir stel som en pinne, där du sitter och försöker se ut som allt är hur lugnt som helst. Inuti bråkar brödet från baguetten du nyss klämt i dig med skinkan som fanns i om vem som ska få komma tillbaka först och du du finner att det blivit svårare att andas. Det är då dom dyker upp, de där underbara människorna som vågar gå fram till en annan helt okänd person och fråga "Kan jag sitta här?" och pekar på stolen mitt emot. Som en liten dum fisk på torra land får du, efter att ha lapat efter luft ett par gånger, fram ett ointelligent ljud innan du kan hitta rösten o svara ja. Undan för undan släpper spänningarna i rygg och mage och du kan andas normalt igen. Rösterna runt omkring, som förut varit skrämmande, blir ett behagligt bakgrundsbrus och känslan av att vilja dra något över sig och bara få försvinna blir ett obehagligt, men snart bortglömt, minne.

Jag kan andas nu, jag kan gå igenom en korridor på campus utan att vilja försvinna, jag har någon att sitta bredvid i den fulla matsalen för det finns underbara människor som vågar och som kom fram till mig och såg mig!

CUxx