CU in England

Har fått sagt till mig att denna vecka ska hålla sig över 20 plusgrader varje dag, håller tummarna för det! Vore inte alls så dumt med en liten slutspurt innan sommaren helt måste ge vika för höst och vinter. Vilket påminner mig om att en höst/vinter jacka måste inhandlas snarast, plus en mössa och vantar då sådana glatt fick stanna kvar i Malung i brist på plats i väskorna :)

Idag fick dock jacka och sådant vänta då solen strålade från en klarblå himmel hela dagen och temperaturen kämpade sig upp till 25 gradersstrecket! Alla jackor blev lämnade hemma och vi pessimister som hade de med oss fick med glädje hålla dem i handen. Blev en toppendag vad gäller både väder och studier. Vi började nämligen med byggnadsdesign och konstruktion idag, en av kurserna jag har högst förväntningar på detta år!

Dagen fick avslutas uppe på slottskullen med Verona, där vi kunde slappna av i gräset under solens sista värmande strålar. Allt som allt en riktig toppendag alltså!! :)

CUxx

Igår var en sådan där dag som man helst skulle vilja sova förbi, ni vet. Redan kvällen innan har man en klar bild om hur katastrofal den kommande dagen kommer bli. Nattens sömn blir till följd lätt, orolig och inte särskilt vilosam. När morgonen sedan kommer (för hur mycket man än hoppas på motsatsen dyker den alltid upp där, i nattens sista timmar) är man svart under ögonen av trötthet och magen är en knut som absolut inte vill ta emot något i matform. Man samlar så ihop det lilla mod man kan hitta och inser då att bussen inte kommer kunna ta en dit man ska i tid. Först en liten lättnadskänsla, jag slipper kanske, sen kalldusch, jag kommer bli försenad och inte hinna dit! Hur det nu än är så är den där saken som man helst inte vill göra viktig, tyvärr. Det blir att ta upp telefonen och ringa en taxi, wiho pengarna flyger och dagen blev ännu lite svartare. Efter mycket om och men kommer man fram dit man ska och allt är precis lika jobbigt som man trott och bävat för, men tiden går och så är det över. Dagen har blivit ljusare igen. Det där jobbiga är slut, finito, förbi och från den här sidan så var det kanske inte så farligt i alla fall, eller hur?

Nu finns det självklart saker som inte riktigt är så enkla men för det mesta är vi duktiga att oroa oss för det som kanske inte egentligen är så farligt. Som det står på en liten lergubbes skylt i hallen hemma i Malung "Oroa dig inte för morgondagen, i övermorgon är den redan över!". Det är ju faktiskt sant :)

CUxx

Har kommit hem från en liten snabbvända till universitetet och sätter mig då framför datorn för att söka information inför morgondagens miniprojekt. Börjar så smått prata (skriva egentligen) med några hemifrån och det görs ju då självklart på svenska. Fortsätter samtidigt leta information och skriver även lite till denna bloggen i samma veva. Plötsligt smäller det till och det känns som hela huset skakar till samtidigt som det hörs ett segervrål nedanför mitt fönster. Några pojkar i sina skoluniformer håller på att sparka en fotboll mot brandtrappan utanför friskt påhejjade av varandra. Hör att en annan tjej i korridoren kommer ut ur sitt rum och undrar vad som står på varpå jag också går ut och svarar "Några pojkar som försöker riva huset med en fotboll". När hon tittar oförstående på mig inser jag att jag använt svenska och att hon inte förstått vad jag sagt. Brister ut i skratt och upprepar sedan vad jag sagt på rätt språk som vi båda förstår. Vi diskuterar om vi kanske skulle informera de som sitter nere på kontoret då vi hör ett gällt skri från en av pojkarna som lägger benen på ryggen då vår hall-manager kommer marscherandes över gården. En pojke blir efter och hon hinner ikapp honom, tar tag i hans kavajoch frågar vilken skola de kommit ifrån. Pojken skyndar kvickt därifrån efter att vår hall-manager släppt kavajen, där skolans emblem satt, men i hans ansikte syns ett något illmarigt leende.

Det var nog inte sista gången vår trapp kommer vara mål för en fotboll och förmodligen inte sista gången jag förösker prata svenska med dom som bor i korridoren med mig, värre framtidsutsikter finns det :)

CUxx

Som de flesta av er kanske vet har jag tagit mitt pick och pack och flyttat från mitt älskade Malung till min nya kärlek, Oxford. Här kryllar det bokstavligen av studenter så man känner sig lätt ganska liten och obetydlig. Klassikern med en fylld matsal där alla har någon att sitta bredvid när du sitter ensam har plötsligt blivit verklighet. Magen knyter sig och ryggen blir stel som en pinne, där du sitter och försöker se ut som allt är hur lugnt som helst. Inuti bråkar brödet från baguetten du nyss klämt i dig med skinkan som fanns i om vem som ska få komma tillbaka först och du du finner att det blivit svårare att andas. Det är då dom dyker upp, de där underbara människorna som vågar gå fram till en annan helt okänd person och fråga "Kan jag sitta här?" och pekar på stolen mitt emot. Som en liten dum fisk på torra land får du, efter att ha lapat efter luft ett par gånger, fram ett ointelligent ljud innan du kan hitta rösten o svara ja. Undan för undan släpper spänningarna i rygg och mage och du kan andas normalt igen. Rösterna runt omkring, som förut varit skrämmande, blir ett behagligt bakgrundsbrus och känslan av att vilja dra något över sig och bara få försvinna blir ett obehagligt, men snart bortglömt, minne.

Jag kan andas nu, jag kan gå igenom en korridor på campus utan att vilja försvinna, jag har någon att sitta bredvid i den fulla matsalen för det finns underbara människor som vågar och som kom fram till mig och såg mig!

CUxx